Finns det en så finns det flera
Det tog mindre än 12 timmar efter mitt samtal med BriM
tills jag kom in i återvändsgränden jag skulle försöka undvika.
Jag mår så jävla bra för stunden!
Hur fint är det inte att bli sedd?
Att det finns någon som kan ge en den bekräftelsen som till syvende och sist
är ett rent mänsklig behov?
Det börjar som en slingrande stig där jag bara kan fortsätta springa,
det känns som det ska hålla i en evighet,
att vägen för alltid ska leda någonstans vidare.
Utan slut.
.
Men så blir det ju aldrig.
Efter en stunds springande så hamnar jag ännu en gång i återvändsgränden.
Och det är bara att ta samma väg tillbaka
och vänta på nästa tillfälle att börja springa.
För att åter igen hamna i samma återvändsgränd?
Varför gör jag så här mot mig själv?
Men jag slutar ju aldrig hoppas.
Och det är ju det enda sättet jag vet nånting om.
