Söff alá Henkansson

Jag vann.
.
Eller förlorade jag helt?
Skulle jag gett efter,
bara struntat i den förbannade stoltheten!
.
Stoltheten känns lika bekvämt som gnagande oro.
.
Den stora skillnaden mellan dig och mig är att för dig gör det ingen skillnad i längden
Vilket det gör för mig.
Det gör det alltid
.
.
.
Men det var värt det.
.
Eller...?

Den mycket tråkigare delen av det här inlägget smärtar mig att skriva.
När vi kom till flygplatsen i Kalmar fick jag ett fruktansvärt ledsamt samtal.
Stämningen runt omkring är bedövande.
Människorna runt omkring är i chock.

Du fina människa har av eget beslut lämnat världen bakom dig.
Vad kan du ha känt för att ta den sista utvägen?
Jag kände dig inte bäst av alla, men ändå fick man alltid ett leende och ett hej i korridoren,
du gav mig alltid en kram och stannade upp och pratade nere på Sjösjukan.
Du verkade alltid så glad
.
När du hade hälsat på ute på Mörbylånga första gången, fick du namnet Prince Charming av oss tjejer.
För du såg ut som en och du agerade som en.

Mina tankar går till familj och vänner nära dig.

Jag kommer sakna din närvaro.

Vila i frid

Cornelia är i Åstorp
Louise är i Lund
Karin är i Östersund

Jag har HELA lägenheten för mg själv! YES!

...nä, drog ganska fort när till garbbarna på gräddhyllan för att jag har byggt upp ett visst hat mot ensamhet genom att bo tillsammans med en massa folk jämt.

Längtan!

Det tog mindre än 12 timmar efter mitt samtal med BriM
tills jag kom in i återvändsgränden jag skulle försöka undvika.
Jag mår så jävla bra för stunden!
Hur fint är det inte att bli sedd?
Att det finns någon som kan ge en den bekräftelsen som till syvende och sist 
är ett rent mänsklig behov? 

Det börjar som en slingrande stig där jag bara kan fortsätta springa,
det känns som det ska hålla i en evighet,
 att vägen för alltid ska leda någonstans vidare.
 Utan slut.
.
Men så blir det ju aldrig.
Efter en stunds springande så hamnar jag ännu en gång i återvändsgränden.
Och det är bara att ta samma väg tillbaka
och vänta på nästa tillfälle att börja springa.
För att åter igen hamna i samma återvändsgränd?

Varför gör jag så här mot mig själv?
Men jag slutar ju aldrig hoppas.
Och det är ju det enda sättet jag vet nånting om.

Varför går man ut dagen innan föreläsning?

Jag, Malin, Åsa och Jossan. Helgens sjöslagsgäng!
Satte oss igår och sydde ihop våra djungeldräkter.
Tänkte vi skulle visa upp dem på Sjösjukan för att se reaktionerna på dem.
Så vi gick dit, en sväng. Trodde jag.
Men jag gillar Agua alldeles för mycket, och att vara kvar på sjukan till stängning.

Idag mår jag inte så bra.
Skärpning Henriksson.

Tjugofemåringen måste kunna gå in och
ta sjuåringen i handen och säga att det är dags att gå.
Att inte vara kvar.
Bli nertryckt under golvet.
.
Men det finns inga tidsmaskiner,
tjugofemåringen kan bara stå bredvid och fortsätta se sjuåringen kvävas,
utan att kunna ingripa.
.
Jag måste finna ett ögonblick när tjugofemåringen symboliskt 
faktiskt kan ta den sjuåriga flickan i handen och gå därifrån och aldrig komma tillbaka.
Någonstans där skammer släpper.

För det är bara den lilla flickan som kan få bort det som gör ont nu.

Däremot kommer jag till insikt om mycket annat när jag läser kapitlet om konflikterna
som ofta sker mellan föräldrar och tonåringar.
En kommentar fångade speciellt mitt intresse:
En far frågar sin dotter varför hon alltid var tvungen att säga emot honom,
varpå hon svarar: - Annars vet jag ju inte vad jag tycker.

Senare så använder hon ändå samma argument, som hon nyss förkastat
därför att det användes utav hennes far, när hon diskuterade med en vän.

Även om man som ung var ett rent helvete mot sina föräldrar, växer man upp
och inser att man skaffat någorlunda liknande värderingar som de försökte pracka på en då.
.

Ett tillfälle jag speciellt minns är den gången jag var 14 år och hade ett ganska häftigt bråk med mamma,
vad det kan ha handlat om är sånt som är glömt sen länge,
men diskussionen avslutades hur som helst med att jag sa till mamma
att jag önskade att dom hellre lät socialen ta hand om mig
och skickade mig till ett fosterhem än att bo hemma med dem.
Låter det hårt?
Ja självklart, men det är något som tonåringens raseriutbrott för med sig.

Att jag växt upp oh lämnat tonåringen bakom mig
medförde en insikt om hur satans bra jag haft det i min familj.
.
Tror jag, om inte Freud har något annat att säga om det.

Varför skriver jag ens där här helt osammanhängande och meningslösa blogginlägget?
Som ett förlåt till min kära mor och far kanske
för att jag inte var så lätt att ha och göra med alla gånger,
 och säkerligen inte är det fortfarande under mörka dagar.

Mamma och Pappa <3