Söff alá Henkansson

Tjugofemåringen måste kunna gå in och
ta sjuåringen i handen och säga att det är dags att gå.
Att inte vara kvar.
Bli nertryckt under golvet.
.
Men det finns inga tidsmaskiner,
tjugofemåringen kan bara stå bredvid och fortsätta se sjuåringen kvävas,
utan att kunna ingripa.
.
Jag måste finna ett ögonblick när tjugofemåringen symboliskt 
faktiskt kan ta den sjuåriga flickan i handen och gå därifrån och aldrig komma tillbaka.
Någonstans där skammer släpper.

För det är bara den lilla flickan som kan få bort det som gör ont nu.