Our own pretty ways
Däremot kommer jag till insikt om mycket annat när jag läser kapitlet om konflikterna
som ofta sker mellan föräldrar och tonåringar.
En kommentar fångade speciellt mitt intresse:
En far frågar sin dotter varför hon alltid var tvungen att säga emot honom,
varpå hon svarar: - Annars vet jag ju inte vad jag tycker.
Senare så använder hon ändå samma argument, som hon nyss förkastat
därför att det användes utav hennes far, när hon diskuterade med en vän.
Även om man som ung var ett rent helvete mot sina föräldrar, växer man upp
och inser att man skaffat någorlunda liknande värderingar som de försökte pracka på en då.
.
Ett tillfälle jag speciellt minns är den gången jag var 14 år och hade ett ganska häftigt bråk med mamma,
vad det kan ha handlat om är sånt som är glömt sen länge,
men diskussionen avslutades hur som helst med att jag sa till mamma
att jag önskade att dom hellre lät socialen ta hand om mig
och skickade mig till ett fosterhem än att bo hemma med dem.
Låter det hårt?
Ja självklart, men det är något som tonåringens raseriutbrott för med sig.
Det jag vill komma fram till är parallelen mellan en fjortonårig Sofia
och den här tjejen som argumenterade med sin pappa.
Jag var tvungen att säga sånt
för att till slut inse vad som egentligen lät mest rätt i mitt huvud när jag sa det högt.
Självklart kom det dåliga samvetet krypande tillsammans med insikten om vad som egentligen stämde.
Att jag växt upp oh lämnat tonåringen bakom mig
medförde en insikt om hur satans bra jag haft det i min familj.
.
Tror jag, om inte Freud har något annat att säga om det.
Varför skriver jag ens där här helt osammanhängande och meningslösa blogginlägget?
Som ett förlåt till min kära mor och far kanske
för att jag inte var så lätt att ha och göra med alla gånger,
och säkerligen inte är det fortfarande under mörka dagar.
Mamma och Pappa <3
Snälla goa du, du har väl aldrig varit till några stora bekymmer lite meningsskiljaktigheter är väl helt normalt. Bara skönt att du tycker att du haft och har det bra. kram
